Saturday 28 June 2014

Oh Shirley!

Jag insåg redan första gången jag träffade Shirley att hon var mycket speciell. Bara att ta emot på sängkanten! Inte är det vanligt att få reda på absolut allt; deras liv, hundarnas liv, alla grannars och barnens liv första timmen man möter dem heller.

Shirley (78) är liten, tunn, lite kutryggig och hopsjunken, med stappliga ben, blont (färgat) hår lagt i vackra vågor, stora glasögon, långa vackra naglar på finlemmade fingrar med många ringar. Vackra kläder. Hon måste varit mycket attraktiv som ung och ögonen spelar fortfarande oavbrutet. Jag vet nu att hon inte är döende, men hon har ont ÖVERALLT!

Brian, hennes man (82) är ännu mer kutryggig, hopsjunken, och han var väl inte så lång från början heller  (vi ska väl alla bli så tänker jag och sträcker lite extra på ryggen så länge jag nu kan). Tillsammans har de mer liv i sig än en hel bunt tonåringar. Brian är mycket slagfärdig och väldigt rolig. Han har ägt ett tryckeri, van att tala om hur saker och ting ska vara och gud nåde den hantverkare som inte gör ett bra jobb hos honom. Brian är dessutom polis på gatan och ser till att alla parkerar som de ska.

Om Brian nu bestämmer på gatan står det helt klart, när jag träffar Shirley den där första gången, att det är hon som bestämmer inne i huset. Hon kör med honom hela tiden, fnyser åt honom, skakar på huvudet. Han nickar, tar det, och fixar som hon vill. "Oh yes Shirley, of course Shirley, anyway you like Shirley". När han är utom hörhåll (ja, nästan i alla fall) teaterviskar hon till mig att han väl inte är så mycket att ha, och det är tydligt vad hon menar. 

Hoppsan, där flög mina fördomar om reserverade lätt frigida britter ut genom fönstret. Hon förhör sig noga om mitt privatliv och när hon hör att jag har en man i Sverige: "Oh, a Swedish man!" har han möjligen en bror?

Hon träter över Brian och skämtar om att hon ska knuffa honom nerför trappen. Vi skrattar.

Hon berättar om mina grannar "the Moroccans" - nog mest för att hon inte kommer ihåg namnen på dem, än att hon är rasist. Hon var mycket god vän med paret jag köpte huset av, ett par i 70-årsåldern med utflugna barn och en irländsk setter. Enligt mina grannar "the Moroccans" drack de alldeles för mycket och blev väldigt otrevliga när de var fulla.
Av Shirley får jag en detaljerad beskrivning från den andra sidan av bråket. Hur deras son ("the Moroccans" son alltså) sprang omkring naken i trädgården bara för att jävlas"Hade det varit jag," säger Shirley, " hade jag passat på att titta lite extra - men det fanns nog inte så mycket att titta på antar jag!" gapskrattar hon.
Hon berättar också att "the Moroccans" har en dotter som är bortgift i ett arrangerat giftermål och sitter inspärrad... man vet inte vad som är sant och jag väljer att ta allt med en nypa salt och att inte berätta alltför mycket om mig själv för Shirley.

När jag så småningom kommer därifrån, efter två timmar! skrattar jag och inser att jag måste försöka hitta ett sätt att förhålla mig till dem. De är roliga men Shirley har uppenbart mycket långtråkigt. Eftersom jag jobbar hemifrån finns en klar risk att de kan ta över hela mitt liv.

En vecka senare står ambulansen utanför deras hus och de bär ut Brian. Han har ramlat nerför trappen...



2 comments:

  1. Hej igen, ser att du fixat länken :) Blev enklare att ta sig "hit".

    Hur gick det för Brian. Jag håller tummarna att det är så ok som det går...

    Ulrika

    ReplyDelete
  2. Hej Ulrika,

    Tack för att du sa till om länken!

    Fortsättning följer imorgon lördag :)

    ReplyDelete