Thursday 29 March 2012

En vanlig dag i parken

Solen skiner, det är slutet av mars och 23 grader varmt. Alla går till parken efter skolan.

En öppen yta med gräs där folk ligger och solar, mammor med skolväskor, shopping, barnvagnar och hundar har slagit sig ned i öar. I den av staket avgränsade delen i mitten genomförs dagliga livsavgörande fotbollsmatcher mellan eleverna i Garfield och Priory Primary school. Runtom i buskagen ruskar barnen omkring som om de vore sparvar.

Här finns en "riktig" lekpark för de mindre barnen och här sitter mammorna (och ett fåtal pappor) på bänkar och gräs och pratar. Några stora träd har tagits ned och stammarna har sågats upp i kubbar runt utkanten av parken - där sitter vi och solar oss medan barnen härjar som vilda hundar i buskagen ned mot den lilla ån som rinner igenom parken. Vi pratar om secondary schools, födelsedagspartyn, prov och vad vi ska göra på påsklovet.

Plötsligt kommer en klunga barn springande ut från snåren. I täten en flicka som utsträckt framför sig håller en pistol mellan tummen och pefingret. Glatt ropar hon och de andra: "Titta, titta vi har hittat en pistol!"

Istället för den förväntade paniken utbryter - absolut ingenting.

En av mammorna, (muslimsk med huvudet täckt och fotsid svart klädnad) tar helt sonika ut en servett ur handväskan, plockar av flickan pistolen med hjälp av servetten och lägger den på marken vid sina fötter. Jag ser på från en av kubbarna en bit bort. Har hon sett många polisserier eller har hon egen erfarenhet? tänker jag. Jag sitter kvar. En annan mamma, från Polen, ringer polisen, de ska komma. Några andra mammor från olika delar av världen kommer fram och tittar på pistolen, en tar fram en mobil och tar en bild. Fortfarande inga stora gester.

Barnen kommer i små klungor för att titta, men går snabbt tillbaka till sin klätterställning, fotbollsmatch eller gunga.

Jag går fram och tar en bild med min mobil...jag har aldrig sett en pistol. Är den riktig undrar jag, tänker, de har väl kunskap jag inte har? Men nej, de vet inte heller. Jag känner mig väldigt svensk.

Två engelska mammor kommer fram, en fransk, en från Filippinerna. Vi står alla och pratar lugnt om drogproblemen i området, om inbrott, om hur viktigt det är att barnen inte hamnar i dåligt sällskap. Ingen är upprörd.

Så småningom kommer polisen och antecknar. De tar med sig pistolen och åker. Barnen fortsätter leka, mammorna pratar vidare om ditt och datt. Ingen är arg, ingen kräver att "någon borde göra nåt". Ingen säger att i den här parken kan man ju inte vara längre med barnen. Det här är en storstad. Det finns problem.

På väg hem frågar jag Alexander vad polisen sagt, var det en riktig pistol? Jo, det var det, men inte en så farlig en. Den kunde skada men inte döda någon tydligen.

På väg ut ur parken möter vi två killar med en bulldog som går och letar i buskarna. De tittar inte på oss eller några av de andra barnen eller mammorna. Det är som om vi inte existerar. Några mammor ser dem, har dem bara i ögonvrån medan de fortsätter med sitt.

Två universum som existerar parallellt.

Min son är 11 år. Sedan 2005 har 139 tonåringar mördats i London.

Det här är London - en stad jag älskar. Jag kan inte ändra på misären som skapar gäng och våld. Jag kan bara lugnt och rationellt visa min son hur det ser ut. Resonera med honom, diskutera vad som händer, finnas till hands och prata om hur lätt det är att dras med och vilja visa sig tuff. Och lita på att han växer upp till en klok ung man.

No comments:

Post a Comment